Om mej!

Jag heter Charlotte Ericsson, kallas för Lotta! Jag fyllde 37 år i mars, har världens bästa och finaste sambo, 2 underbart fina pojkar på  13 och 11 och vi bor på björnstorpstorg, en liten bit ifrån Genarp, Lund.

Jag jobbar som undersköterska på trygghetsjouren, nattetid och det är ett väldigt omväxlade och roligt jobb. Man vet aldrig hur natten kommer att bli, eller vad som kommer att hända. Det passar mig utmärkt och jag hoppas att min dåliga kropp håller sig i schack så att jag kan fortsätta med det jobbet jag idag har.

Våren -98 opererades jag för första gången. Jag hade/har en cancerform som heter condro sarkom, som är väldigt ovanlig. Jag var då bara 23 år gamal och livet tog en ganska underlig vändning. Efter det har dom små rackarna inte velat hålla sig borta och -06 hade jag ett rec. på samma ställe på höften, op och strålning blev det då. -10 var det dax för höger lunga som hade två metastaser som opererades bort, tillsammans med halva höger lunga. Våren -11 hittas, efter månader av ont i ryggen en stor tumör inne i bäckenet, som togs bort. Rehabiliteringen efter det gick sakta och jag började jobba halvtid i Augusti. Det var tänkt att jag skulle börja full tid nu 1 januari, men vid pet-scanen som gjordes i slutet av november upptäckte man aktivitet i lungan igen + att jag hade en tumör i bröstet. Sådär ser vårt liv ut nu. En lunga som ska behandlas, med antingen en ny operation eller strålning + att jag ovanpå alltihop, då har fått bröstcancer. Kan man bli annat än sned och konstig i huvudet?!

uppdat. 121114

Ang. min bröstcancer, så ser läget ut så här:

I januari opererade jag bort hela mitt vänstra bröst. Läkarna föreslog en sk tårtbit, men jag valde själv att ta bort hela. Hade jag fått frågan då, om dom skulle ta bort det friska bröstet oxå?? hade jag svarat, ta bort skitet, jag tar inga risker!! Nu fick jag aldrig den frågan och jag har mitt högra bröst kvar! Dock finns tankar på att ta bort även det, då det faktiskt inte är helt ovanligt att man drabbas i det friska bröstet senare i livet! Vad ska man med bröst om man endån dör lixom??

Operationen gick bra och där var ingen spridning till portvakten. Tumören mättes till runt 1cm, alltså väldigt liten. På gränsen till att bara vara ”förstadie” till cancer. Jag kom hem redan dagen efter och hade inga som helst problem med smärta. Knaprade mina panodil och det räckte. Pat. svaret kom 2 veckor efter. Det var den snällaste sorten och var ju som sagt väldigt liten. Därför blev det inga cellgifter för mej och eftersom jag valt att ta bort hela bröstet, blev det heller ingen strålning.

Däremot blev det bestämt att jag skulle äta tamoxifen i 5 år. Tamoxifenet försätter kroppen i klimakteriet och därmed minskar, eller försvinner östrogen produktionen helt. Detta är ett skydd mot nya tumörer, då många är östrogenberoende. Sagt och gjort jag började, och åt den i ca 4 månader, sen stod jag inte ut mer. Var så fruktansvärt deprimerad. Bara att stiga upp på morgonen var problem. Jag låg i sängen hela dagarna och tittade ut.. världen utanför förvandlades till ljuvlig vår, men jag kunde inte känna någon glädje över det, jag ville bara blunda och försvinna. Till slut tänkte jag, att jag äter det här rävgiftet, för att jag inte ska få ett återfall! Jag ska äta dom i 5 år och må skit i 5 år, kanske till ingen nytta alls?! Jag kanske aldrig får ett återfall! Och får jag ett återfall, blir cancern i och med det kronisk och obotbar. och då spelar det ingen jävla roll..

Jag pratade med min bröstdoktor, men även med mina vanliga läkare. Alla enades om att jag skulle göra uppehåll på 6 veckor, för att se om det hjälpte. Redan efter ett par veckor, var det som att dimmorna lättade från mitt huvud. Jag blev nästan rädd för mej själv, en dag när jag vaknade och var glad! Det var ett tag sen som känslorna fanns i min hjärna, om vi säger så! När dom 6 veckorna hade gått, pratade jag med min underbara bröstläkare igen och hon satte ut dom helt.

Sakta men säkert, där efter kom mitt vanliga jag tillbaka och idag är jag inte längre deprimerad. Bekymrad, orolig och tankfull, ja. Men det beror på min andra diagnos.

Som ni förstått, opererades jag då igen. Lungan behövdes fixas till. Jag opererades den 19e Juni -12 och även den opn gick bra. 4 tumörer plockade läkaren ut, alla av samma sort som tidigare. Men nu kan vi snacka smärta! Att operera lungan är ingen höjdare. Dom delar på revbenen, med ett instrument som liknar en skruvstäd, man spänner isär dom helt enkelt. Satan vad man har ont efter! Än i dag, 5 månader senare, gör det väldigt ont att djupandas och hosta.

Efter detta tyckte mina läkare att det var dags att jag flyttade över till onkologen. Det är endån dom, som har sista ordet om vad som ska göras och mina läkare tyckte att det var bättre jag pratade direkt med dom, istället för att det skulle gå rundgång på hela sjukhuset.

Jag fick träffa en väldig trevlig man på onken, dr M. Och tänk, han är specialist på dom här ovanliga sarcomen!

I oktober var jag och gjorde en ny PET-scan och veckan senare träffade jag dr M. Jag har 3 förändringar kvar i bäckenet, som synts på röntgen en längre tid (detta visste jag om sen innan) och dom hade sen i April växt litegranna. Den stösta hade växt med 1 cm dom andra stax under. Alla tumörerna är nu runt 2cm stora och enligt dr Ms mått mätta väldigt små. Jag kan tycka det känns ganska stort, men jag är ju bara patient.. MEN det viktigaste av allt. Där var inget mer i kroppen, som fulgul lyste och visade aktivitet, SKÖÖÖNT!!!

Tumörerna i bäckenet, anses inte som operatabla i nuläget, istället ska jag prova en nytt preparat. Detta nya mirakelmedel, fungerar inte som cellgifter,  utan tar död på blodkärlen som en tumör bildar ut i den friska vävnaden för att försörja sig. Så kontentan -försvinner blodkärlen, dör tumören. Låter enkelt, men tyvätt är min sort väldigt ovanlig och detta preparatet, har inte testats på någon som jag. Dock har det fungerat väl på andra patienter, med ovanliga sarcom.

När dom hade tumörmöte om mej, IGEN, bestämdes att behandlingen ska avvaktas med, då tumörerna är små och att dom som finns just där inte ställer till med skada, just nu. Dom växer så lite så han tyckte att jag skulle få andrum. Tack! Det behövs. I mars ska det göras ny röntgen och mäta fanskapet, efter det kommer behandling att starta.

DrM, sa så här: ”Jag kan inte garantera dej eller lova dej någonting om hur utgången blir av det här, MEN, det jag KAN lova dej, är att jag kommer att göra allt i min makt och med hjälp av alla mina kontakter utomlands, göra mitt absolut bästa för att det ska gå bra. Du får kanske ett antal bra år, nu här framöver, men risken är stor att du kommer att få bekymmer med detta i framtiden. Förhoppningsvis har det då kommit ännu fler bra läkemedel och jag garanterar att du ska få prova allt vad vi kan erbjuda.”

Tja, det kunde varit värre tänker jag. Jag mår bra här och nu och det är väl endån det viktigaste?! Ingen vet ju vem som kommer att dö av vad. Skillnaden mellan mig och min läkare är att jag har fått en hint om vad mitt öde blir.

 

1 Oktober började jag jobba 50% och det var skönt. Skönt för min hjärna! På jobbet är jag Lotta, där är det jag som hjälper och oftast är jag anonym för dom jag träffar där. Ja inte anonym för mina kolleger såklart, men ni fattar. Det är så skönt att bara vara jag. Jag har några månader till på mej att bara vara Lotta och jag njuter så gott det går. Jag är oftast pigg och glad numera, men givetvis finns cancerspöket med mej vart jag går (det bor ju för bövelen i min kropp). Däremot har jag blivit bättre på att inte låta det komma fram och spöka och det beror delvis på att  jag kommer till jobbet och är bara Lotta!

Syftet med min blogg från början var/är att skriva av mej. Men även ett sätt att nå ut till alla vänner och anhöriga som jag inte har daglig kontakt med. Det är ett bra sätt att uppdat. omvärlden om hur det är med mej. En annan viktig sak med bloggen är att jag kanske kan hjälpa någon annan som har cancer. Gemenskap , samhörighet, tröst, pepp och råd. Och att dela råd och tips. Min familj och mina vänner är fantstiska på att stötta och peppa, men vissa saker kan man aldrig sätta sig in i om man aldrig själv har varit drabbad. Och är det något jag önskar, så är det att jag aldrig, aldrig kommer att behöva dela erfarenheter med någon i min familj eller någon av mina vänner.

Såklart önskar jag även att jag ska bli frisk, men det ser väl inte så ljust ut. Vad som är ljusare är att jag varje dag får krama om och pussa på mina pojkar. Säga godnatt till dom. Skämma bort dom, med att packa gympapåsen. Skälla på dom. Laga mat till dom. Påpeka att kläderna på rummet, bör förpassas till byrån. Lyssna till smällaidörrarjagärtonåring. Skratta med dom. Skratta åt dom. Köra och hämta dom, för att dom missat bussen. Allt det där som är vardagsliv och som många inte tänker på, det bara görs. Men jag tänker på det och jag njuter varje sekund, för rätt som det är, så är det för sent.

Min email adress Loppa_75@hotmail.com

Pussar och kramar